Hemskt men sant. Eller ja, nästan iallafall. Jag och min tvillingsyster har alltid bott runtomkring Göteborg, vi har flyttat en hel del men alltid haft det aldrigföränderliga Göteborg högst en timme bort, så är det någonstans jag känner mig hemma så är det där. Men nu har min snygging till söster hittat sig en karl som bor, gissa tre gånger, sviiinlångt bort! Jag hade haft tur om hon faktiskt flyttat till Stockholm men tydligen bor han några mil ännu längre upp så hon blir inte ens Stockholmare. Snarare Uppsalabo, om man som Göteborgare ska kunna relatera hyfsat ;) Min tvilling, alltså likadan fast platinablond version av mig, ska flytta gudvethurlångt bort, och bo där. BO DÄR.
Söster. Vafan. Jag då? Höhö.
Nejdå, kommer hon bara och hälsar på så är det lugnt fan.

Men söster, älskade lilla gosekorv, du vet väl om att du kan bo i mitt rum om du saknar mig alldeles förskräckligt?
Du får plats söddö, där kan vi söva båda två plus hundjäveln. Han kan allt också knö ihop sig. Jafan! Det blir fint.
Men vet du, sösterlurv, det blir nog bra det här du. Det vet den lille. Du blir stockholmare och jag blir Göteborgare. Höhö.
Nej. Den meningen gör dig nog arg.
Vi är allt göteborgare i hjärtat!
Eller nåt.
Söster.
Jag älskar dig.

Vi vet inte vem som är vem på bilden, och det vet inte mamma eller pappa heller X)